Jag vill att du ska veta - inte för att ge dig dåligt samvete, eller för den delen nedvärdera dig. Utan för att få dig att förstå, hur fruktansvärt illa du har gjort mig, inte en gång, inte två. Utan flera. Hur varje bild, ord och tanke har etsat sig fast. Hur det sliter sönder mig under tysnat och sedan bygger upp mig för att ännu en gång kunna rasera. Hur det vägrar att sluta göra ont i magen. Hur jag nollställt mig själv för att klara av, och hur mycket jag har tappat för att låta det vara. Varje historia handlar om dig. Hur många blad jag än vänder och sidor jag än river så finns du där. Mellan raderna och i varje mening. Varför tänker jag på dig när jag ser två personer kära som håller handen? Varför är det så fruktansvärt svårt att ta sig ur en ond cirkel utan något bra slut