Denna text är skriven av min syster Emelie, hon lägger orden precis som jag själv skulle sagt det (hade lagt till att jag jämt brukade gömma min morfars skor då han var på besök hemma hos oss bara), därför lägger jag ut den i min blogg :

Idag är det en vecka sedan jag fick beskedet att Morfar hastigt o plötsligt gått bort. Det gör ont, så fruktansvärt ont!

Min morfar var något helt speciellt, inte alls som alla andra. Han var perfektionist uti fingerspetsarna, pendant så det stod härliga till, världens snällaste, ställde alltid upp. Han var världens bästa morfar helt enkelt, gjorde allting rätt!
Spelade alltid Bingolotto på lördagar (på den tiden det begav sig) o då fick man alltid sova över o låna en duttpenna, så satt vi där o spelade, jag mormor o morfar <3 Alltid när man kom innanför dörren så hörde man hur det hostades o harklades antingen från Datarummet, då majong spelas, eller från vardagsrummet då det var alltifrån skidåkning till friidrott på tv. Morfar satt alltid bänkad, fanns inget i världen som kunde rubba hans sportintresse. Den tiden framför tv var väldigt helig! Men det är också det som är så speciellt med Morfen.

Skidåkning, majong, folköl, bingolotto, Right , Level, ölmage, blåa tröja, blues, Robert Broberg o de blå grodorna, Stimorol, mandelkubb, toyota, v75, skytte ..

Dessa ord är några få av många som alltid kommer förknippas med Morfar. Finns så mkt att säga om honom, synd att man inte sa allt till honom när han levde! Men jag tror att han vet om vilken speciell o älskad person han var.

Man har inte riktigt fattat att han inte finns kvar hos oss, men man går ändå ständigt runt med en klump i magen och en smärta i bröstet. Har aldrig varit med om denna smärta! Att vara med om att någon som står en så nära gått bort är helt nytt för mig, och jag vill aldrig vara med om detta igen! Det är så orättvist, morfar var inte ens gammal ! Han blev nekad vård dagen före dödsfallet, vet inte hur jag kommer att reagera om det visar sig att han kunde räddas. Att detta bara är ett misstag från sjukvårdens sida. Vågar inte ens tänka på det!

Jag hoppas han vet iaf hur mkt vi alla älskar honom, o hur mkt jag sett o fortfarande ser upp till honom !

Det som gör mest ont är att jag alltid sett bilden framför mig när han håller mina egna barn i famnen, hur jag stolt får visa upp mina barn min morfar, en otrolig förebild. Allt bara rasar, bilderna o framtiden jag hade sett oss tillsammans i.. Att få visa min älskade morfar mina barn, visa han hur dom ser ut o vad jag lyckas åstakomma. Det finaste man har, o det får han inte vara med o ta del av!

Livet är så väldigt orättvist!

Du kommer alltid finnas med mig Morfar, genom livet. Jag ska prata så gott om dig, visa bilder o hålla dig levande. Det lovar jag!


Stig Ingvar Östblom